vardagensord.blogg.se

Detta reportage skrev jag under min journalistutbildning 2011, omskrivning och rättning april 2017, ej heller publicerad, så jag publicerar den här. 

och finns det där paradiset som prästen talar om vid begravning?

Jag ville ta reda på hur det låg till och kontaktade begravningsentreprenören Ellinor Ekberg och kundrådgivaren/representanten Christer Forslund på plats vid Fonus i Umeå. När de möter mig bar Ellinor mörk kostym, blå skjorta och Christer hade svart kostym med vit skjorta och svart slips, båda bar svarta skor.
Det är klädseln för att visa respekt för den avlidne och dess anhöriga. Får berättat för mig att på sjukhuset/äldreboendet,när den äldre har somnat in, tvättar personalen kroppen och byter kläder. Anhöriga får en chans att ta farväl. Om de anhöriga vill förs kroppen till bårhuset.

– Om personen som ska hämtas på bårhuset har pacemaker, måste läkarna obducera för att ta bort kaliumbatteriet som sitter i pacemakern. Eftersom ett kaliumbatteri innehåller en massa skadliga ämnen som inte får läcka ut i naturen, berättar Ellinor Ekberg när vi åker till kapellet för att lämna en kista. Efter obduktionen ligger den döde på bårhuset i väntan på att Ellinor Ekberg eller Christer Forslund kommer för att göra en svepning, det vill säga tar på den avlidne de kläder som han/hon ska ha. Efter svepningen lägger de den framlidne i kistan. Därefter transporteras kistan vidare med bårbil till ett kylrum i väntan på begravningsceremonin. De bilarna kan antingen vara svarta Volvo eller grå anonyma minibussar med begravningsbyråns namn på bussen. Jag fick följa med Ellinor till ett kylrum för att se hur det såg ut där kistorna förvarades. Ellinore öppnar kistlocket till en vit kista där en äldre person som har sina favoritkläder på sig, en ljusblå skjorta och en blå slipover, över ansiktet vilar en svepduk. Själen har flugit vidare, kvar finns endast ett kroppsskal. Ellinor och vaktmästaren rullade kistan från bilen in till kapellet där begravningen skulle hållas.

På begravningsdagen en timme före kyrkklockorna ringer in har antingen Ellinor
eller Christer varit på plats i kyrkan/kapellet för att ställa dit kistan och se till att blommorna ligger snyggt och prydligt på rätt plats.

Jag åker vidare och går på en jordfästning i södra Sverige. Begravningen börjar med orgelmusik som följs av griftetal då prästen ofta talar om livet, sorgen och döden, men även om den avlidnes liv. Griftetal avslutas med överlåtelsen då anhöriga står upp och stilla ber en bön tillsammans med prästen. Efter bönen blir det psalmsång. När prästen har bett en begravningsbön kommer avskedet då de anhöriga går fram till kistan och lägger ner en röd ros för att få säga en sista hälsning. När de närstående satt sig ner ber prästen en välsignande bön och strör tre skovlar jord från mullådan över kistan som ett kors och säger ”av jord är du kommen, av jord skall du åter varda…”. ceremonin avslutas med orgelmusik och klockringning. Därefter blir det minnesstund då man minns den avlidne och äter en måltid tillsammans. 

Under sorgeakten funderade jag på vilket håll den avlidnes ansikte är vänt åt i kistan under gravläggning och varför den ligger mot denna riktning. Efter begravningen ringde jag upp prästen/kyrkoherden Thorbjörn Ahlund vid Vadstena församling som åter mig få veta att
- Ansiktet ska vara mot öster och altaret är alltid i öster, huvudet ligger åt det hållet för att det är gammal tradition. Man menade att öster var uppståndelsens väderstreck. Därför ska den döde ligga vänd mot öster och också begravas så. När jag tar upp frågan om paradiset som prästen talar om på begravningsceremonin, berättar Thorbjörn om
– Stora saker som livet och döden, det är metaforiskt ett bildspråk, en bild av något outsägligt.
Vi talar ofta i bilder. När man pratar om paradiset talar man om bilder inte om en verklighet. Man försöker beskriva ett tillstånd efter döden som är som i Astrid Lindgrens sagor om Nangijala.

Efter att begravning och jordfästning har varit blir det ofta väldigt tyst. Då kan det vara skönt att prata med någon om sin sorg. En präst har alltid tystnadsplikt

– Det är efter begravningen som insikterna kommer, efter begravningsgudstjänsten börjar man acceptera att en människa är död. Det är många människor som hör av sig före en begravning och kanske är de också med på begravningen, men efter att begravningen och jordfästningen har varit då blir det ofta tyst. Livet går vidare för alla utom de närmsta anhöriga. För dem står livet stilla, berättar Thorbjörn Ahlund präst vid Vadstena församling.

Många har ändå svårt att tro att allt tar slut efter döden, att allt blir svart. Kanske är det en tröst i sig att tro på en annan, ljusare verklighet. Livet bortom detta, där vi kan möta våra älskade i drömmen.

//Skrivet och fotat av Maria Molander